Med djurens blick för livet i Öst före och efter murens fall
– Min reaktion blev väldigt känslomässig när jag såg människorna jubla på teve. Jag kommer ihåg hur jag väntade på att passera gränsen på tunnelbanestationen vid Friedrichstrasse, i kön för att få mitt pass och mina tillhörigheter kontrollerade. Jag kände en klump i halsen… Berlinmurens kollaps blev verkligen den kraftfulla symbolen för kommunismens kollaps. För författarinnan Slavenka Drakulić är minnena från den 9 november 1989 fortfarande påtagliga.
Foto: Mia Carlsson
För författarinnan Slavenka Drakulić är minnena från den 9 november 1989 fortfarande påtagliga.
På måndag, på dagen tjugo år senare deltar hon i ordförandeskapets evenemang i Stockholm, ”Dagen som förändrade Europa”, som firar Berlinmurens fall.
Hon är aktuell med sin nya bok ”Katt i Warszawa- och andra berättelser om livet under kommunismen” i vilken hon genom fabler beskriver livet i Östeuropa före och efter murens fall. Vid ordförandeskapets evenemang kommer hon att diskutera hur det nya Europa förändrar vår världsbild och hur vi ser på oss själva i Europa idag tillsammans med forskaren Jonas Tallberg och journalisten Katerina Janouch.
Sedan Berlinmurens fall har många av de länder i Central- och Östeuropa som tidigare tillhörde Sovjetblocket utvecklats till demokratier. Finns det en kulturell, politisk eller social skiljelinje mellan öst och väst i Europa idag?
– Vår historia och våra erfarenheter av livet under kommunismen gör oss givetvis olika även idag. Om vi trodde att allting skulle förändras direkt efter kommunismens kollaps, att vi alla skulle leva i lycka och överflöd i resten av våra dagar, att vi alla, öst och väst, skulle vara jämlika – men vi hade fel. Våra drömmars Europa utvecklades till någonting mycket mer komplicerat, vilket ofta händer med drömmar. Ja, det finns demokrati nu, men också ”cowboy-kapitalism”. Ja, det finns frihet, men de flesta människorna är fortfarande fattiga. Ja, vi kan välja våra politiska ledare själva, men de visade sig i de flesta fall vara korrumperade. Korruptionen är, faktiskt, cancersvulsten för länder i förändring. Till syvende och sist, östeuropéer känner sig fortfarande som andra klassens medborgare. Tjugo år var inte tillräckligt för att göra alla de nödvändiga förändringarna och för oss att känna oss bättre över oss själva. Vi behöver mer tid. Men tiden börjar rinna ut…
Skulle du säga att det finns en gemensam europeisk identitet idag?
– Det finns inte längre några gränser inom EU, där finns en gemensam marknad och en gemensam valuta. Men där finns ingen gemensam utrikespolitik, inget gemensamt officiellt språk – vilket är ett stort handikapp när det kommer till demokratiskt beslutsfattande….Faktum är att det inte finns mycket gemensamt överhuvudtaget. Eller inte tillräckligt mycket gemensamt för att skapa en gemensam europeisk identitet ännu så länge. Men, med allt det sagt, så är identitet en social konstruktion. Det betyder att, om positiva förutsättningar och insatser får råda kan vi skapa en europeisk identitet. Det förutsätter att ”identitet” uppfattas som inkluderande, inte exkluderande. Föreställ dig en sandwich som inbegriper många lager av identiteter – på individnivå, på lokal, regional, nationell eller europeisk nivå, men också efter yrkestillhörighet, könstillhörighet, vilka föreningar vi är med i, fritidsintressen etc.. Lager som inte står i konflikt med varandra, men som underbygger varandra.
I din nya bok, ”Katt i Warszawa- och andra berättelser om livet under kommunismen”, beskriver du situationen i sex olika länder, Albanien, före detta Jugoslavien, Polen, Rumänien, före detta Tjeckoslovakien och det tidigare Östtyskland. Själv är du född i Kroatien, som då var en del av Jugoslavien, och har bott i olika europeiska länder sedan dess. Tror du att kommunismens fall uppfattades på olika sätt i de länderna, och i sådana fall, hur?
– Det handlar inte om skillnader i hur det uppfattades, snarare i erfarenhet. Rumänerna, till exempel, avrättade Nicolae och Elena Ceauşescu. Polackerna förhandlade fram sin frihet, förändringen i Albanien skedde långt senare, tyskarna återförenades och Jugoslavien föll isär med blodsspillan. Det kan inte bli mycket annorlunda, tror jag.
I din bok använder fabeln som berättarform för att beskriva den politiska situationen i länderna. Varför valde du denna form?
– Jag tänkte på alla de böcker, memoarer och essäer om kommunismen som ofrånkomligen skulle dyka upp vid en sådan allmän årsdag som den här. Och jag tänkte, att för en ung människa som säkerligen inte kommer ihåg kommunismen eller känner till mycket om den, om någonting alls, skulle det vara mycket mer intressant att läsa en rolig bok som skulle ge henne essensen av det totalitära samhället utan att för den skull vara tråkig. Och vem kan bättre berätta en sådan historia än – djuren? Jag är väldigt stolt över deras vältalighet!
Avslutningsvis, om du själv fick välja att vara vilket djur som helst, den där kvällen och natten den 9 november 1989 i Berlin, vilket djur skulle du vilja vara och varför?
– Kanske en fågel, av det självklara skälet, eller? Men i min fantasi skulle jag alltid bli den där fågeln, och jag skulle kunna vara där, och jag skulle kunna lyssna på människorna och se dem klättra och krama varandra och gråta.. vilken vacker syn!